Är jag så misslyckad?

Ja, att ta någon förgivet är kankse alltför många som gör. 
   Det jag framförallt känner är att personer som jag trodde kunde prata med mig inte gör det. Att det finns dem som jag jättegärna hjälper när de behöver och jag öppnar mig gärna för dem, men när de inte ens kan fråga om jag vill vara med på vissa saker eller ens höra av sig till mig så man känner sig utanför är inte direkt uppskattat?! 
   Ska jag bara finnas här för er när ni behöver hjälp eller stöd? 

Varför inte försöka iallafall? Jag har dåligt självförtroende och det gör inte det lättare när man blir bortknuffad, eller att man känner sig utanför? Jag har svårt och få riktigt bra kontakt med personer och känna mig älskad då man blir utnyttjad och överrumplad hur många gånger som helst, och det har varit ett par gånger nu detta året, konstigt att jag inte tar kontakt med personer och känner mig älskad. Visa att ni tycker om mig som jag är och lär känna mig på en helt annan nivå än vad ni känner mig nu. Jag kräver inte att man ska bli bästa vänner, men återminstånde så att man känner att man kan vara vänner. Men ni ser inte det på detta sättet, och jag vet inte hur jag ska göra för att få uttrycka mig för att det inte ska bli fel mot er, jag nämner inga namn då jag inte vill peka ut personer, jag skriver detta för att jag vill ha up lite av det jag känner. 

   Många säger att jag ska säga vad jag tycker och tänker till de personerna de handlar om, men ofta när jag gör det så blir det fel, eller så säger personen att den förstår mig, men sen blir det skitsnack bakom ryggen på mig och det orkar jag inte heller. 

Tro fan att man mår dålgit var man än är, det ända stället jag kan känna mig avslappnad på är hemma, där jag är själv med mig själv då jag inte sviker mig själv, så länge jag är själv så kan inte det gå fel känns det som. Nackdelen är att jag känner mig ensam då och vill vara med folk men ändå känner jag mig ensam, hur ska man kunna göra för att få bort den känslan? Jo att säga vad man tycker och tänker, och då blir det fel på ett annat håll. 

Är jag så misslyckad? 
 
Att se sig själv i en spegel och se sin reflektion, att se så mycket misslyckande, tårar, svek och hat att där är knappt någon kärlek kvar att släppa in i mitt hjärta det känns försjävligt. 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

En värld utanför din egen

Glad tjej som älskar att fotografera och vara med vänner. Denna blogg handlar om mitt liv och vad jag gör. Hoppas ni gillar det och glöm ej att kommentera om ni vill :)

RSS 2.0